Organisation och ledarskap är attraktivt, det strävar jag efter. All diskussion som kretsar kring ämnet gör sig intressant men gör att tankarna spinner vidare och ut genom fönstret och bakåt i tiden. Sen sitter jag där i klassrummet och hör ingenting utan är bedövad av mitt eget tänkande och ältande av minnen som inte gör något annat än att knyta sig i magen. För en sekund ville jag bara gråta, för det är så skönt att gråta, tala inte om för mig att sluta gråta om jag väl börjat. Det är befriande skönt men jag gjorde det inte idag. Jag ville lämna klassrummet men jag gjorde det inte idag. Jag sitter alltid kvar och tänker att jag går ut. Det är sällan jag reser på mig och går. När jag går så går jag raskt och länge. De säger att man inte ska vända sig om och se tillbaka, men det gör jag visst, mycket. Jag kan inte glömma men jag kan leva med det, även om det just nu är svårt. Om ett ögonblick är det bra.