I festivalregnet hade jag funnit min plats i leran med mörbultade lungor och bristande hjärtslag när ekot av "hurt" skulle få lägga sig som ett täcke över natten. Mina tårar lyckades med samma hasighet som regnet forsa nedför mitt ansikte, jag ville inte mer se och jag ville inget mer göra. Mitt liv var så som jag ville ha det och jag såg hur det sakta tog slut. Everyone I know, goes away...
Jag avundas dig verkligen inte, Yvonne... Hur kan du leva med det?
Jag älskar Yvonne... jag älskar henne oavsett.
Det var ett misstag, det som hände.
Vad vill du säga?
-Ingenting...
Aldrig vill ni säga någonting.
Alltid kommer jag att vara rädd, ifall ni går iväg. You are someone else, I am still right here.
Det är inte som den där kvällen framför Hawaii-scenen, jag är inte onykter och jag har inte skrikit bort rösten. Jag hade allt vad jag någonsin velat ha. You can have it all, my empire of dirt. I detta tillstånd litar jag inte på någon. På något sätt har jag gått i baklås. Jag vill bara hem igen. Saknar det, han är ju mitt hem...
...som sa jag vill inte leva utan dig.
0