saelic

 

När han 8 år senare berättade om den där kvällen i Taizé var det som att få en present, alla detaljer och minnen kom tillbaka. Nu, som då, saknar jag honom, väldigt mycket.

 

Börjar smått tänka på var jag kommer att tänkas vara om ett år. Vad vet jag redan. Lessheten på staden gör ett återbesök samtidigt som lusten på betydligt mer gränslösa platser sugs in. Önskan av att vara överallt kliar under huden, tänk om min fysik kunde splittras och sprida sig jämt överallt. Men nu är det inte fysiken som kan lösa det dilemmat, oavsett om jag förblir hel eller splittrad. Även om mitt jag försvinner iväg med tankarna så kommer hela min konstitution och mitt själv att vara kvar där jag är. Flummigt? Försök tränga dig in i mitt huvud och förklara det bättre själv.

 

Jag köpte en våg för 650 kronor. Det är ingen personvåg utan en köksvåg som går att väga upp till 4 kilo. I källaren vid Fridhemsplan tänkte jag inte alls på varför jag skulle köpa en våg som enbart tilltalade mig estetiskt med sin 40-talsmodell. Jag har inget behov av en köksvåg eftersom när jag ska mäta upp saker och ting så söker jag efter litermåttet och inte kilomåttet. Kanske beror det på att den köksvåg som en gång fanns här hemma övertogs av pappa som flyttade härifrån för 16 år sedan eller så var det mamma som tog med sig den när hon flyttade. Det kunde vara bra att ha en köksvåg, då fick jag en anledning till att börja väga saker. Dock minns jag att när jag bodde i Tyskland letade jag som en tok efter en våg, fråga mig inte varför.

 

Det ironiska är att jag gått ner några kilo på en vecka och det logiska är att jag inte känt någon hunger och därmed inte ätit middagar. En natt drömde jag att jag var en av deltagarna i Robinson och mina bäckenben stack ut mer än vanligt, vilket de faktiskt gör nu också, jag kunde inte fortsätta sova för att det skavde för mycket i liggande ställning.

 

 

Våga väga vågen vågat!

 

Organisation och ledarskap är attraktivt, det strävar jag efter. All diskussion som kretsar kring ämnet gör sig intressant men gör att tankarna spinner vidare och ut genom fönstret och bakåt i tiden. Sen sitter jag där i klassrummet och hör ingenting utan är bedövad av mitt eget tänkande och ältande av minnen som inte gör något annat än att knyta sig i magen. För en sekund ville jag bara gråta, för det är så skönt att gråta, tala inte om för mig att sluta gråta om jag väl börjat. Det är befriande skönt men jag gjorde det inte idag. Jag ville lämna klassrummet men jag gjorde det inte idag. Jag sitter alltid kvar och tänker att jag går ut. Det är sällan jag reser på mig och går. När jag går så går jag raskt och länge. De säger att man inte ska vända sig om och se tillbaka, men det gör jag visst, mycket. Jag kan inte glömma men jag kan leva med det, även om det just nu är svårt. Om ett ögonblick är det bra.

 

hela julaftonen har jag haft ett citat i huvudet, jag tror att det kommer från en film eller en serie men det är knappt så att jag vet hela citatet, jag vet att det slutar med "...we're in hell!" så, what to do, ingen sökmotor på hela internet fattar vad jag menar ens.

jul var det också, jag är fortfarande trött, jag orkar inte tänka på att det är jul längre, nästa år kanske jag är med i the game igen...

de senaste dagarna har varit... fan fan fan. sen gillar jag inte tid, jag ogillar tid väldigt mycket faktiskt. fast mest ogillar jag samhället som bestämmer hur man ska förhålla sig till tiden. mjäk.

ptja, de senaste dagarna var det ja... vad ska jag ta mig till?

det är inte min kväll ikväll, det är inte min kväll. smälta, sjunka, drunkna. sänka, sucka, dunka.

Deadline, ostrukturerad redovisning, okladdig kladdkaka, telefonterror, Ballroom Blitz, outbrutet triangeldrama, Taizé-abstinens

Klädesplagg och huvudhåret förökar sig visst omärkbart, kläder från olika tidsåldrar trängs i många fler än två garderober. Håret lever sitt eget liv hur jag än har det. Oscar fyllde 26 och det började i Hagsätra med krök (det hederliga verbet kröka kom på tal och det diskuterades huruvida det var okej att använda idag eller ej.) Jag gav honom ett biobesök med mig, i brist på andra idéer. Det slutade på Springfield i Gamla stan. Johanna mötte mig i Slussen 00:10 och sällskapade mig hem. Vi åt onyttigheter och tittade på Wayne's World, sådär kravlöst.
Idag fick jag städmani och röjde på balkongen, nästa vecka ska den glasas in. FINALLY, I KNOW!
Vi tittade sen på Welcome to the Dollhouse som visade sig vara en alldeles för jobbig film för Johanna. Jag gillade den men förstod aldrig riktigt varför den klassificerats som en dramakomedi.

Jag saknar att vara musikaliskt produktiv.

Gegen die Wand slukade min kväll ikväll. På något sätt härlig, på ett sätt tung. Det kändes bekant fast somliga skulle inte påstå det, jag har levt ett yttre skyddat liv, lugnet. Min hjärna har levt ett annat.

Det upptäcktes en tröskel för en liten tid sedan, en era var över, ett kapitel slut. Till en början var bara glädje och spänning över att inte veta. Jag färdades framåt och plötsligt drogs jag bakåt, vad som varit spänning blev fruktan. Det jag trodde inte längre fanns visade sig legat osagt och gömt. Varför kommer sanningen alltid fram efter så lång tid? Är det sant kommer jag aldrig veta utan ifrågasättning, ett fenomen som uppenbarligen lagt krokben för mig om än inte lika ofta som det  har samspelat med de intuitioner och konstateranden som tillägnats mig. Nostalgin tränger sig på lika lägligt och piskande som den nordiska vinterkylan. Spelar den mig ett spratt eller borde jag sluta upp med att underskatta mina minnen? MINNEN, de som var tillintetgjorda kommer sakta tillbaka till mig, så avlägset att jag mer uppfattar dem som glimtar ur ett tidigare liv. Jag vet inte allt nu heller, men jag känner förlust, det gör mig sorgsen och värd att försvinna en stund.
Jag har missunnat människor jag älskar som får leva utan vetskap om det. En förlorare är jag och det är så.
Det skulle ha varit du, om jag visste vem du var. Vem det nu kan vara fruktar jag den dagen jag återser denne. Kommer sanningen fram sent kommer jag att ifrågasätta den och jag kommer att få skylla mig själv när jag förlorar igen.
Fan fan fan det skulle varit du.
Om du måste gå, säg inte farväl. Jag kommer att möta dig på andra sidan.

Dagens köp, min alldeles första och egna ukulele.

Genom min utbildning har jag hängivit mig åt dockspel och leksakstillverkning, dessa har numer blivit mina hobbys.
Min mor har valt att göra mig till delägare av bostadsrätten jag bor i. Jag äger 10 % av min bostad.
Jag bojkottar kemiska hårfärger och har vigt mitt hårliv till hennan.
Den första lindedockan jag skapat ska jag kalla Agaton, ett dop kommer såmåningom.
Väntat på att riksbyggen bevilja bygglovet och väntar fortfarande.
Lät mig tatueras med motivet död mås.
Gav bort mina kondomer.
Sett filmen Paprika för andra gången och erövrade förståndet.
Ifrågasatt min naivitet och tagit itu med min tidigare diffusa bestämdhet och gränssättning...
... och därmed förverkligat mig själv.
Helt och hållet ignorerat president-valet i USA.
Bestämt sig för att gifta sig med någon som kan sjunga och dansa till "Cuban Pete" som Jim Carrey i The Mask.

I grevens tid lyckades jag köpa de två sista platserna till SF Medis 9-föreställning Vicky Cristina Barcelona. Jag hade nöjet att ha Sebastians sällskap. Innan filmen började promenerade vi mot Herman's via Katarina kyrkogård. Med Stockholms bästa utsikt njöt vi av solen som lämnat plats för den nästan fulla månen, vi åt toscapaj med inslag av ananas och drack té. Mellan NK-skylten och Skeppsholmen såg vi ljusprickar i luften. Vi vet inte vad det var, men vi tyckte att det var spännande och fint. På mitt initiativ hoppade vi spontant på buss 2 mot Norrtull, vi klev av i Sveaplan och promenerade förbi Vanadislunden. Vi kom till Johannesskolan och undersökte skolgården lite. Jag blev besviken för jag kunde inte lista ut vart Vanadislundens Waldorfförskola låg. Ett kastanjeträd slängde ner kastanjer på oss varje gång vi gick förbi det. Jag huttade med näven.
   Vi vandrade söderut längs Roslagsgatan och fashinerades av alla antikvitetsbutiker som låg dörr i dörr  med varandra. Wärdshuset vid hörnet väckte vår uppmärksamhet så att vi missade bussen tillbaka mot Södermalm. Jag blev besviken igen, men när jag upptäckte att vi precis befann oss nära Odengatan ordnade allt sig. Vi gick in på Coop och handlade gott till filmen. Buss 2 mot Sofia kom alldeles inom några minuter. Vi gick av i Slussen och promenerade mot Medis och bion.
   Filmen var bra, mina ögon var torra och jag hade ont i nacken efteråt. Vi åkte hemåt och jag orkade inte någonting. Sebastian klev av i Fittja, när jag försäkrade honom att jag skulle klara av att ta mig hem på egen hand. Batteriet på min diktafon var slut, så jag kunde inte lyssna på musik. Halvvägs hem på en parkering möts jag av några män varav en helt medvetet och med någonting i görningen tar kontakt med mig och tar tag i min arm. Jag fortsatte att gå och efter fem-sex steg önskade jag att jag hade skrikit på honom och gett honom en örfil. Ett ögonblick senare kändes det som att jag var förföljd, något som fick mig att ta en omväg hem. Jag fumlade med fingrarna när jag skulle låsa upp porten. Jag har inte gått ut sedan dess. Inte på grund av det dock. Men jag känner mig fullkomligt långt borta. Jag är här, men jag är ensam här. Tyck inte synd om mig. Snälla, tyck inte synd om mig. Låt mig bara vara.

"En vacker dag så händer det". Idag var det en så kallad vacker dag. Jag jobbade på provinlämningen och kontrollerade och parade ihop provrör med remisser. Jag fann ett rör som jag skulle märka med en CO₂ etikett. Bara det när jag tar i röret så lossnar korken och plasman, som separerats från blodet under centrifugering, hälls ut rätt på mig. Plasman, som skulle analyseras befann sig då på mina byxor nedanför min buk. När jag ställde mig upp hade allt trängt sig genom byxorna och det rann längs ned för hela benet. Vilken panik! Mina underbara kollegor gav mig nya byxor i ena handen och en spritflaska i den andra handen inom några sekunder. På toaletten upptäckte jag att jag fått plasma på mina trosor, ännu mer panik! Jag ringde till min mamma som jobbade i källaren och hon sa att hon hade extra trosor där nere som jag kunde ta. (Hon har verkligen allt på jobbet, alltid nära till hands...) När jag var färdigspritad och ombytt var jag så lamslagen, jag ville inte ta i ett provrör mer den dagen, men det gjorde jag visst, däremot sorterade jag inga fler prover sittandes. Det visade sig sen att det var flera rör vars kork som lossnade i samma ställ som jag hade arbetat med förut. Dålig batch på rörtillverkningen, eller dålig provtagning från vårdcentralen proverna kom ifrån, vi vet inte vad felet var.

Ikväll har jag bakat två stycken ananaspajer, för imorgon är min sista planerade dag på jobbet denna sommar. Igår fick jag visserligen mitt skolschema för hösten, och jag kommer kunna jobba måndagar och fredagar samt kvällar mitt i veckan, precis som det har varit det senaste året. Skönt att det löst sig, jag verkar nog klara mig ekonomiskt.

Bilden är tagen från ett SJ-tåg, någonstans utanför Gävle.