Tid som runnit iväg är en specialité.
Det är alla minnen och upplevelser. Jag råkar bara spendera för mycket tid på att tänka på tiden som gått trots att jag är för talesättet att inte leva i det förgågna. Då följer jag inte direkt mina egna exempel. Jag verkar däremot följa vägar jag aldrig trott på. Märkligt att man inte begriper varför det blir så. Men vad jag än gjort sitter jag här och lever och mår fantastiskt.
Efter varje motgång glömmer man snabbt bort vad man kommit över
men snart tänker man vad var det där?
Exakt den här tiden förra året uppstod mycket turbulens och vägen i mitt liv var sannerligen ojämn. Jag fick vara olycklig, lycklig och olycklig på rekordtid. Allt lämnar ju sitt spår och hur skulle jag kunna glömma bort? Jag är alldeles för ärlig då jag säger att jag inte fruktar motgångar, men hade jag stannat i mitt skal hade jag inte kommit någonvart. Vem vill inte vara någon egentligen?
Tyskland var det längsta och svåraste hindret jag valt att möta. Det känns som att lyckan blir större och större varje gång den kommer, men jag tror inte att den går att jämföras, att dela in lycka i en skala från 1-10 känns inte så tänkbart. Allting rör på sig hela tiden. Även när man sitter still och tänker.
Genom ett kryphål kan jag avrunda kvällens skriveri:
Jag lever inte i det förgågna - jag minns.