Efter många om och men följde jag med till Riddarkällarn, 90's. Visst hade jag kul, många människor, nästan fler bekanta än obekanta. Fyllan fick mig nog att senare in på natten ta mig hemåt utan att tala om det för dem jag kom dit med, inte ens min bror, som jag för övrigt hade det väldigt syskonmysigt med på den lilla scenen, ruggigt runda om fötterna båda två. Kom i underfund med att alla dessa "strö" folk jag mötte höll ihop, precis som om allihopa gick hand i hand i en enda stor skolklass. Eller varför inte ett fiskstimm (-två "m"??!) eller en flock (-rätt?) fåglar som numer kommer flygandes tillbaka från södern.
Jag tillhör inget vardera och jag tyckte inte det var sorgligt eller tråkigt på något sätt. När jag tänker på det nu igen känns det faktiskt lite märkligt och lite ja... märkligt får räcka. (Skriver jag något annat får nån som läser det här kanske för sig att jag mår dåligt över det och så är det inte. Jag har dock en tendens att överdriva ibland det jag skriver, just för att mina känslor "lugnar ner" sig efter ett tag.) Och tänker jag på det här en gång till ur en tredje synvinkel blir jag mer lättad över att jag inte "fastnat" med en specifik grupp människor som jag bara kan umgås med. Har fått för mig att det nästan alltid är så med umgängeskretsar, men där har jag nog fel också.
Man kan ju ha sitt eget strö-folk, ha många vänner som oftast inte känner varandra, om den som läser skulle förstå vad jag menar. Jag är inte trogen en grupp människor på ett sånt bundet sätt. Förr eller senare splittras det.
Annars är jag mer eller mindre känd som Don Johans syster. Det duger fint.
I Eraser (beside you in time) visas filmatiseing av djur. Det finns en scen med fåglar som flyger uppe i himlen och dom fåglarna har jag drömt om. Jag drömde exakt det som visas. En natt när jag var förskräckligt sjuk och bodde i Tyskland, den livligaste drömperioden i mitt liv, hände detta. Jag vaknade hela tiden och jag drömde, en hel natt, exakt samma sak, det var dessa fåglar som flög i exakt samma hastighet, med samma färger, ljudlöst. Det första jag tänkte morgonen efter var Sigur Rós albumomslag på Takk, jag tyckte att det var det närmsta jag kunde komma till att beskriva drömmen. Men Nine Inch Nails gjorde det helt korrekt när de spelade Eraser under sin förra turné.
Med risk för att låta fjompig kan jag inte låta bli att skriva hur het Trent Reznor egentligen är. Det är helt sanslöst.
Men hon som tittar bortåt... Hon är bäst just nu.
1