Börjar smått tänka på var jag kommer att tänkas vara om ett år. Vad vet jag redan. Lessheten på staden gör ett återbesök samtidigt som lusten på betydligt mer gränslösa platser sugs in. Önskan av att vara överallt kliar under huden, tänk om min fysik kunde splittras och sprida sig jämt överallt. Men nu är det inte fysiken som kan lösa det dilemmat, oavsett om jag förblir hel eller splittrad. Även om mitt jag försvinner iväg med tankarna så kommer hela min konstitution och mitt själv att vara kvar där jag är. Flummigt? Försök tränga dig in i mitt huvud och förklara det bättre själv.

Jag köpte en våg för 650 kronor. Det är ingen personvåg utan en köksvåg som går att väga upp till 4 kilo. I källaren vid Fridhemsplan tänkte jag inte alls på varför jag skulle köpa en våg som enbart tilltalade mig estetiskt med sin 40-talsmodell. Jag har inget behov av en köksvåg eftersom när jag ska mäta upp saker och ting så söker jag efter litermåttet och inte kilomåttet. Kanske beror det på att den köksvåg som en gång fanns här hemma övertogs av pappa som flyttade härifrån för 16 år sedan eller så var det mamma som tog med sig den när hon flyttade. Det kunde vara bra att ha en köksvåg, då fick jag en anledning till att börja väga saker. Dock minns jag att när jag bodde i Tyskland letade jag som en tok efter en våg, fråga mig inte varför.

Det ironiska är att jag gått ner några kilo på en vecka och det logiska är att jag inte känt någon hunger och därmed inte ätit middagar. En natt drömde jag att jag var en av deltagarna i Robinson och mina bäckenben stack ut mer än vanligt, vilket de faktiskt gör nu också, jag kunde inte fortsätta sova för att det skavde för mycket i liggande ställning.

Våga väga vågen vågat!