Det upptäcktes en tröskel för en liten tid sedan, en era var över, ett kapitel slut. Till en början var bara glädje och spänning över att inte veta. Jag färdades framåt och plötsligt drogs jag bakåt, vad som varit spänning blev fruktan. Det jag trodde inte längre fanns visade sig legat osagt och gömt. Varför kommer sanningen alltid fram efter så lång tid? Är det sant kommer jag aldrig veta utan ifrågasättning, ett fenomen som uppenbarligen lagt krokben för mig om än inte lika ofta som det har samspelat med de intuitioner och konstateranden som tillägnats mig. Nostalgin tränger sig på lika lägligt och piskande som den nordiska vinterkylan. Spelar den mig ett spratt eller borde jag sluta upp med att underskatta mina minnen? MINNEN, de som var tillintetgjorda kommer sakta tillbaka till mig, så avlägset att jag mer uppfattar dem som glimtar ur ett tidigare liv. Jag vet inte allt nu heller, men jag känner förlust, det gör mig sorgsen och värd att försvinna en stund.
Jag har missunnat människor jag älskar som får leva utan vetskap om det. En förlorare är jag och det är så.
Det skulle ha varit du, om jag visste vem du var. Vem det nu kan vara fruktar jag den dagen jag återser denne. Kommer sanningen fram sent kommer jag att ifrågasätta den och jag kommer att få skylla mig själv när jag förlorar igen.
Fan fan fan det skulle varit du.
Om du måste gå, säg inte farväl. Jag kommer att möta dig på andra sidan.
0