I grevens tid lyckades jag köpa de två sista platserna till SF Medis 9-föreställning Vicky Cristina Barcelona. Jag hade nöjet att ha Sebastians sällskap. Innan filmen började promenerade vi mot Herman's via Katarina kyrkogård. Med Stockholms bästa utsikt njöt vi av solen som lämnat plats för den nästan fulla månen, vi åt toscapaj med inslag av ananas och drack té. Mellan NK-skylten och Skeppsholmen såg vi ljusprickar i luften. Vi vet inte vad det var, men vi tyckte att det var spännande och fint. På mitt initiativ hoppade vi spontant på buss 2 mot Norrtull, vi klev av i Sveaplan och promenerade förbi Vanadislunden. Vi kom till Johannesskolan och undersökte skolgården lite. Jag blev besviken för jag kunde inte lista ut vart Vanadislundens Waldorfförskola låg. Ett kastanjeträd slängde ner kastanjer på oss varje gång vi gick förbi det. Jag huttade med näven.
Vi vandrade söderut längs Roslagsgatan och fashinerades av alla antikvitetsbutiker som låg dörr i dörr med varandra. Wärdshuset vid hörnet väckte vår uppmärksamhet så att vi missade bussen tillbaka mot Södermalm. Jag blev besviken igen, men när jag upptäckte att vi precis befann oss nära Odengatan ordnade allt sig. Vi gick in på Coop och handlade gott till filmen. Buss 2 mot Sofia kom alldeles inom några minuter. Vi gick av i Slussen och promenerade mot Medis och bion.
Filmen var bra, mina ögon var torra och jag hade ont i nacken efteråt. Vi åkte hemåt och jag orkade inte någonting. Sebastian klev av i Fittja, när jag försäkrade honom att jag skulle klara av att ta mig hem på egen hand. Batteriet på min diktafon var slut, så jag kunde inte lyssna på musik. Halvvägs hem på en parkering möts jag av några män varav en helt medvetet och med någonting i görningen tar kontakt med mig och tar tag i min arm. Jag fortsatte att gå och efter fem-sex steg önskade jag att jag hade skrikit på honom och gett honom en örfil. Ett ögonblick senare kändes det som att jag var förföljd, något som fick mig att ta en omväg hem. Jag fumlade med fingrarna när jag skulle låsa upp porten. Jag har inte gått ut sedan dess. Inte på grund av det dock. Men jag känner mig fullkomligt långt borta. Jag är här, men jag är ensam här. Tyck inte synd om mig. Snälla, tyck inte synd om mig. Låt mig bara vara.
0