Byta jobb? Byta vänner?
Min kropp är trött, mitt väsen är tröttare, jag är tröttast. Mitt liv går ut på att bli omhändertagen på olika sätt.

Tänker man så händer det, the law of attraction. Som min tankeverksamhet fungerar borde ingen känna skuld, empati eller omsorg för mig. Att jag stundvis skäms över den är min ensak. Att jag stundvis är enstörig är ingenting som någon ska försöka ändra på för att det på något sätt skulle vara en mänsklig defekt. Jag förstår inte varför enstördhet inte är en dominerande egenskap hos mänskligheten. Men ska vi göra som djuren, leva i synkronism, så skulle jag vilja ha vingar åtminstone. Om mitt liv kunde sluta som en mås, liggandes på en gångväg längs den nordvästtyska kusten, så skulle mitt skal, det som blev kvar av mig, se lycklig ut. Jag tänkte, skulle jag dö nu, så skulle jag vara nöjd. Jag lyckades inte leva i synkronismen, mänsklighetens dodla mening med livet. Men jag lever inte endast för min egen skull. Jag får helt enkelt inte vara så självisk. Plötsligt har min kollegas son varit med i en bilolycka, vad är det för fel på mig?

Tiden går så långsamt.
Imorgon ska jag räkna mina rynkor.