Ingen vill vara som alla andra. Fel, andra vill vara som alla andra. Min person känns varken som andra eller ingen annan, hur jag än konstaterar mig för någon ifrågasätts det lika snabbt som jag accepterat konstaterandet. Jag vet att i många ögon är jag en i mängden, ögon som sett in i mig och blickar som stirrat på mig av beundrande orsaker. Aldrig förstår jag det och till slut upphör ögonen att se och blickarna att kastas, då blir jag en i raden av andra. Alla protester som säger att jag har fel stärks aldrig för orden kan inte säga sanningen. Och har jag inte rätt borde endast handligen vara sanningen. Men handligen är både lögnens och sanningens språk. Jag står kvar för det finns ingenting att lita på.