Den här karusellen fortsätter och den snurrar fort. Det gör det omöjligt att hoppa av. Du har mig lindat kring ditt finger och du trampar mig på tårna, men du vet inte om det. Varje gång du gör det förlorar allt det du sagt sin betydelse. Jag börjar tro att det du sagt vara sanning är lögn. Du vet att jag inte vill ha sympati, jag vet att jag inte behöver det. Jag är ledsen att jag blir sånhär.
Du vet inte vad du ska göra för att få mig och allt annat att bli bra. Men du försöker med alla trådar du har och jag vet att din otroliga ödmjukhet berörs av många. Jag vet att det ligger i din natur, det gör dig till den du är.
Vissa gamla ting du vill gottgöra gör mig ont. Inte just för det du gör, utan att du träffar min svaga punkt, ett gammalt sår som inte fått läka klart. Jag vill inte bli tvungen att försvinna.
Vad hände sist vi sågs och vilka är vi? Varför vet vi inte det?
Vi kommer aldrig att vara klara.
0