Hur ska jag sammanfatta de senaste dagarna? För många ord och rader vill jag inte behöva använda. Kan det få räcka med att Taizémötet blev bättre än väntat och jättehärligt. Kunde erkänna mig stolt över mig själv som vågade ställa upp som värdinna under mötet, två flickor från Burma har bott hos mig. Trots att jag inte kan sjunga mer så lade sig ett lugn hos mig. Synd att känslan försvann rätt fort, nu är det förbi.
Efter alla intryck och människor vill jag bara sova.
Det har slagit mig nu, det är så mycket. Vad är mitt uppdrag? Jag vil leva på riktigt och för andra. Framförallt vill jag tro att jag kan det. (-Déja vu just av att skriva det här sittandes på golvet i morgonrock.) Jag vill mycket, mycket. Är inte viljan i sig stor? Varför känns det som att jag ständigt är på väg någonstans när jag står och stampar? Varför känner jag ingen skillnad på en dag och ett år? Jag får göra vad jag vill. Och där är jag nu.
"...Du är mig kär i evighet!"
0