Sanningen är det enda jag vill.
Jag har blivit medryckt in i en obekväm situation som ger mig ångest och jag grips av rädsla för framtiden och osäkerhet för nutid. Att vara mänsklig är det svåraste jag nånsin måste stå ut med. Jag är inte härifrån och hur jag än försöker få andra att förstå det lyckas jag inte. Som minst och ensam får jag leva med mig själv, ibland känns det för tryggt. Bröstet trycks som det aldrig gjort förut och hinder som jag trodde jag tagit mig förbi talar till mig och menar att det är inte är övervunnit och fullbordat. Den här känslan får mig att vilja bli lämnad ifred och omfamnad på samma gång. Jag blir varken det ena eller det andra för den här kampen pågår i mitt inre och ingen annan känner till det. Telepati människor emellan fungerar inte alltid som jag tycker att det borde göra. Jesus korsfästes och plågades av smärtan innan han dog av brustet hjärta.
Men de jag älskar kommer att såra mig livet ut, och jag dem.

Det är nästintill omöjligt att tämja det.