Det går upp och det går ner. Det går så fort att man inte hinner få utlopp eller reagera ordentligt. Är det därför det sätter sig i bröstet? Som ett lätt tryck intill mitt hjärta uppmanas jag till att förändra. Min livsstil och mina dåliga vanor är värda att se över. Jag säger att på mitt jobb är det lugnt och jag gör inte speciellt mycket om dagarna mer än att se på TV, fast egentligen har jag fullt upp med saker och ting. Planering, genomföring. Men hantering finns inte ens med. Jag kämpar för att inte stressa som jag gjort de senaste veckorna. Jag lyckas, men inte på rätt sätt. Känner mig på något sätt mellan två tidpunkter, i en svacka kan man också kalla det, men det är samtidigt mer än så. Det kan vara någonting helt nytt som jag kommer att få möta, sånt man kan känna på sig. Antar att jag är lite rädd för att fega ur eller för att klanta till mig och förlora. Jag vill vara beredd på att bevara och vinna. Och för att verka ännu mer konkret så vet jag inte om jag svammlar eller menar allvar. Ingen tjänar förmodligen på detta prat här utom jag själv möjligen som är kanske den enda som reflekterar över det jag själv skrivit. Inte direkt mitt syfte med blogg! Då undrar jag om jag kan stå för det jag skriver, eller snarare för det jag skrivit. Ibland händer det att jag ändrar åsikt eller inställning. Vid det här laget känns det här bara som svammel men det publicerar jag ändå.
Mina tankar skulle ingen vilja läsa och det är tur att det inte går.