De kommer tillbaka. Jag ska dit.


Imorse bevisade min katt för mig att hon bär på jägarinstinkten som är en del av alla katters karaktär. Hon tog i med hårdhandskarna och visade mig t.o.m hur man bär sig åt. Blondie fångade en blåmes och fick på något mystiskt sätt in den i lägenheten (eller så var jag helt ofokuserad på henne ). I chock och panik jagade jag katten som i sin tur jagade den lilla mesen som kämpade och pep för sitt liv. Snabbt fick jag tag på katten och i badrummet hamnade hon, så att jag i lugn och ro (vilket egentligen var fortsatt panik och chock, både för fågel och mig) kunde föra bort blåmesen. Fick fort ut den igen på balkongen och den satt länge och återhämtade sig och under tiden huttrade och skakade den av chock. Blondie var helt galen när hon kom ut ur badrummet, hon sprang till köket och satt på matbordet och tittade ivrigt ut  för att leta. Ja, hon t.o.m gav ifrån sig fågelliknande kvitter, som om hon försökte locka till sig mesen igen. Innan jag skulle till bussen satt det två något större blåmesar på balkongräcket. Antingen har jag ett fågelbo på balkongen nånstans eller så hade den lille mesen flygit för att hämta sina bröder, kusiner  och farbröder.
Läsarfråga: Vad tror ni?

Några har sagt till mig; man blir som man umgås. Även har jag fått höra; man blir som sitt djur. Och dessutom; man ser ut som sitt djur. Haha. Det är ärligt talat mer logiskt än pi.

Om en vecka sitter jag på X2000 tåg, mot Skåne. Det ska bli jätteskönt!