Vid lastkajen imorse, på väg in till jobbet, mötte jag Christel som bjöd på sitt alltid otroliga och glada humör. En bra start på dagen helt enkelt. Min bror, som jag såg därefter, hade inte rakat sig på länge och när jag nöp tag i hans hårväxt lät han som ett får och log. Mamma ville veta allt som jag hade gjort, eller det hon borde veta iallafall. Senare på eftermiddagen åkte jag tillbaka till Hallunda, då jag hade fått en läkartid på vårdcentralen. Som de flesta vet svullnade min halsmandel upp för 2 veckor sen och jag tog antibiotika i 10 dagar. Och det förgäves, den är fortfarande uppsvälld, och cystan bredvid är kvar den med. En läkare klämde och tog på halsområdet och konstaterade inte så mycket konkret mer än att jag skulle behöva ta några prover. (!!) Ett blodoprov och ett svalgprov. Trots min rädsla för det där inbillade jag mig själv att det skulle bli lätt som en plätt men när jag satte mig i provtagningsstolen och hörde att provtagningen skulle ta ungefär 3 minuter visste jag att jag inte skulle bli kvar sittandes. Jag bad om att få ligga på en brits, vilket var okej för sköterskan. Ett EDTA-rör, en kanylnål med namnet Quick-fit och en vakumrörhållare som anpassade sig till både röret och kanylen var vad som behövdes, och kanske var det just jag som hade servat dem med det materialet, för det är det vi gör, på LNP på KS Huddinge där jag jobbar.
Och så stack hon till, efter tio sekunder tog hon bort nålen och jag fick veta att det misslyckats. Hon skulle få sticka EN GÅNG TILL. Då ville jag inte mer, men det var på sätt och vis lite för sent att resa sig upp och gå. Så stack hon igen, med lyckat resultat. För säkerhets skull låg jag kvar i några minuter och under tiden var hon iväg och hämtade en provtagningspinne (en lång tops) och stack ner den i halsen på mig, grävde en stund till jag började hosta av kräkreflexer. Och så var det klart. På min väg därifrån var jag svimfärdig länge och höll på att falla ihop minst 2 gånger. Åhh, det här var något av de mest hemska fysiska trauman jag varit med om. Det var hemskt att vara där ensam, det var ingen som höll mig i handen.


Fredrik, i ett träd i Universitetsområdet i närheten av Naturhistoriska riksmuséet.