Hur konstigt det än låter, har jag blivit lyckligare efter att människor jag älskat försvunnit. (Tro nu inte för den delen att det gäller er alla, här syftar jag på ett ytterst få antal som stått mig nära under en äldre period.) Hela den matematiken är obegriplig samtidigt som jag ser exakt vilka konsekvenser som uppstått. Livet är det märkligaste, mer än de märkliga hinder och vägar man hamnar vid. Så fort jag filosoferar på livet ser jag vägar som går hit och dit, kors och tvärs. Och jag ser människor som går bredvid mig och andra som korsar min väg och sen går vidare på en annan. Det är enkelt för mig att tänka så.
Det bästa är när saker och ting blir som jag aldrig föreställt mig. Jag kan tro att absolut ingenting
kan överträffa min oändliga fantasi, så en vacker dag gör den det och sätter mig i fullkomligt oförstånd i månader. Man blir ju påmind om att en högre kraft har många fingrar med i spelet (som man säger) och hur mycket jag än vet det så känner jag mig som ett fån ibland för jag trodde att jag redan tänkt det som kunde hända. Det är ju lite kul.
Jag drömde om min förre detta pojkvän, något som var mer vanligt förut, även lång tid efter att jag hade kommit över honom. Jag känner mig upprörd efteråt, liksom imorse. Från att han var en människa jag tyckte ingen någonsin skulle kunna ersätta blev han till slut en människa jag inte längre känner till. Och vad jag däremellan fick genomleva var sådant som fick människovärdet att sjunka till botten där jag satt och såg upp till honom och höll ett fast grepp om honom. Egentligen hade jag förlorat det där greppet för länge sen och jag var blind för det han gjorde när jag trodde att jag kunde se.
En lång tid senare bad han om förlåtelse. Innan jag klippte banden förlät jag honom och har inte
pratat med honom sen dess.

Jag är lycklig över att jag inte är den jag var.


Foto: Min bror Johan.
Botkyrka kyrka, Oktober 2003
Farfars begravning