Senare än vanligt slår den till den här gången: längtan till återvändandet. Nu vill jag tillbaka.
Fram tills det faktiskt blir aktuellt får jag göra en riktigt lång Alfons-Åhberg och "jag ska baaraaa"... Och då kan man se det som att jag måste göra andra viktigare saker innan, men sanningen är att jag kommer rulla tummarna rätt stor del av tiden, och det får jag ignorera.
Så ser jag på det hela.
Ikväll klippte jag sönder en växt som torkat. Eftersom växtens blad behållit färgen så väl bestämde jag mig för att pynta med kvistarna som bladen var på. Katten fick lukta på en kvist, tur att jag inte placerade dem åtkomligt för henne, tycker det räcker med att hon envisas med att äta på växterna som redan lever.
Sen kissade hon på golvet där hennes låda annars står, den stod inte där då "olyckan" inträffade. Jag gjorde faktiskt rent lådan och bytte sand. Och om det var en olycka vill jag inte påstå, det var i ren protest hon gjorde det, det såg jag på henne. Fast hon sprang nog iväg med skam. Det hoppas jag hon gjorde iallafall. Hursom glömde hon bort hela incidenten efter tio sekunder. Typiskt henne, inget är hennes fel tycker hon.
Nu är det slut med att vara hemma och se alla gamla repriser på TV och äta sallad med Rhode Island-dressing, strunta i att klä sig, avstå från att vädra, lyssna på sönderlyssnade skivor och se hur håret strejkar. Det är framförallt slut med att hosta som en exalterad gris, imorgon ska jag jobba, och då kommer jag att må väldigt bra. Imorgon kväll har jag obligatorisk närvaro på kören också, där repetitionen blivit förlängd. Vi ska ha julkonsert!
0